Bartendern är en väldigt söt historia helt i min smak - lång, mörk och ödmjuk, inte den där machokillen som tycker han är så in i nordens cool bara för att han råkar jobba i en bar. Så när kaffet var slut kom jag på den briljanta idén att jag skulle försöka få en dejt med honom. Sagt och gjort så plitade jag ner mitt nummer på en näsduk (ja, den var oanvänd!), stegade fram till baren, räckte fram koppen med näsduken instoppad i örat (nej, inte mitt öra!) och sa att jag är skyldig honom en kopp. Han tog emot koppen och log lite generat, jag log tillbaka och skuttade tillbaka till mina kompisar för att ta emot ryggdunkar och high fives. Kände mig väldigt nöjd för min påhittighet.
Dagen efter ringer min underbara vän och gapskrattar. Hon har berättat vad jag gjort kvällen innan för en annan kompis vars enda kommentar var – Är inte han 90-talist?! Jag tror inte mina öron! Vännen har börjat hyperventilera och jag kollar genast upp på nätet när han är född. Till min stora förskräckelse är det sant! Han är född på sommaren 1992! Han har inte ens fyllt 20 år! Hur kan det ens lagligt att jobba i en bar då?! Mitt lilla påhitt kändes genast som en mycket dålig idé…
Till mitt försvar måste jag säga att han ser äldre ut! Faktiskt! Dessuton har flera av mina singelvänner har spanat in honom, så jag är inte ensam! Det är sjukt svårt att se hur gammal en kille är. Om de dessutom är långa och har lite ansiktsbehåring är det i stort sett omöjligt att se om han är 22 år eller 32 år!
Erfarenheten jag tar med mig av den här lilla händelsen är: Alla killar borde på något sätt märkas så att man kan se hur gamla de är!
Och nej, tack och lov så har han inte hört av sig! Det kan vara så att han inte fick lov av sin mamma att gå på dejt med en äldre kvinna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar